[ Annons ]

Publicerat 28 januari, 2015

Det kommer sannolikt att krävas mer än nollränta

Henry Ohlsson  är professorn i Uppsala som knep jobbet som vice riksbankschef när Karolina Ekholm lämnade Riksbanken för ett jobb som statssekreterare i finansdepartementet. Den 12 januari gjorde han sin första dag på sin nya arbetsplats. Jag vet inte hur det kändes för professor Ohlsson att träda in den svarta granitbyggnaden på Brunkebergstorg i centrala […]

Henry Ohlsson  är professorn i Uppsala som knep jobbet som vice riksbankschef när Karolina Ekholm lämnade Riksbanken för ett jobb som statssekreterare i finansdepartementet. Den 12 januari gjorde han sin första dag på sin nya arbetsplats.

[ Annons ]

Jag vet inte hur det kändes för professor Ohlsson att träda in den svarta granitbyggnaden på Brunkebergstorg i centrala Stockholm. Med tanke på den konflikt som dominerat medias rapportering om Riksbanken under de senaste åren, var det kanske med blandade känslor. Att företrädaren Karolina Ekholms och hennes tidigare kollega Lars E O Svenssons förhållande till riksbankschefen Stefan Ingves var minst sagt frostigt kan inte ha undgått honom.

Konflikten inleddes under sommaren 2010 då Stefan Ingves tillsammans med tre av sina kollegor höjde räntan från dåvarande 0,25 procent. För de flesta bedömare utanför Riksbankens murar tedde sig höjningen som en gåta.

Det var först långt senare Ingves skulle erkänna att det var kampen mot hushållens skulder som låg bakom ivern att höja räntan. 2010 trodde fortfarande de flesta att Riksbanken strävade efter att uppnå det lagstadgade inflationsmålet så snabbt som möjligt.

Eftersom arbetslösheten var hög och utvecklingen i världsekonomin minst sagt skakig, upplevdes höjningen som konstig. Och det blev inte mindre konstigt när Ingves & Co därefter drev igenom höjning efter höjning. Konflikten inom Riksbanksledningen fördjupades snabbt och rasade snart inför öppen ridå. Ekholm och Svensson blev ränteduvorna som tröstlöst slogs med näbbar och klor mot räntehökarna.

Konflikten inom Riksbanksledningen fördjupades snabbt och rasade snart inför öppen ridå.

När Ingves & Co gjorde halt i juli 2011 låg reporäntan på ?2 procent. Samtidigt hade inflationen, mätt med Riksbankens favoritmått KPIF, pressats en bra bit under 1 procent. Inflationsförväntningarna började sakta men säkert falla, vilket var ett tecken på att allmänheten började tappa förtroendet för penningpolitiken. Ingves & Co tvingades att krypa till korset och acceptera faktum: räntan var för hög.

De räntesänkningar som följde gick på tok för långsamt, enligt Ekholm och Svensson. Den uppfattningen delades av Henry Ohlsson, som då var ordförande för Industrins ekonomiska råd. Med facit i hand kan man konstatera att det var rätt bedömning. Idag ligger räntan på unikt låga 0 procent, arbetslösheten är hög och deflationen är ett reellt hot. Att det blev så beror till stor del på Riksbankens utsiktslösa och onödiga kamp mot hushållens skuldsättning.

En del försök har gjorts att tona ner Stefan Ingves betydelse för utvecklingen genom att hänvisa till den låga inflationen på andra håll i världen. Det är bara delvis sant. Se på centralbankerna i USA och Storbritannien.

När Riksbanken inledde sina räntehöjningar 2010 lät de räntorna ligga kvar på rekordlåga nivåer och stöttade sina ekonomier med kvantitativa lättnader. I båda dessa länder minskar nu arbetslösheten samtidigt som inflationen är tydligt positiv. Kontrasten mot Sverige är stor.

Det som har hänt har hänt. Frågan är vad som händer nu. Med nollräntan har Riksbanken äntligen visat att fokus nu ligger på att bryta trenden med fallande inflationsförväntningar. Ska det lyckas kommer det nog att krävas mer än bara nollränta.

Pristrycket fortsätter att pysa ur den svenska ekonomin och utvecklingen i världsekonomin haltar betänkligt. Förutom USA ser det rätt dystert ut. Och det saknas knappast ekonomiska och säkerhetspolitiska risker som kan få det att se ännu dystrare ut.

Trots att professor Ohlsson varit ränteduva i sitt tidigare liv tror jag inte att han kommer att argumentera för okonventionella penningpolitiska åtgärder redan vid nästa räntemöte (11/2). Men vi får se. För journalister har han hittills vägrat att komma ut vare sig som duva eller hök och bara konstaterat att ”Jag är Henry”. Det låter i alla fall mer ?duvaktigt än Stefan.

Tomas Ernhagen, chefekonom, Fastighetsägarna Sverige

 

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]