Idag är det fest. Piskbalkongen har renoverats för att kunna användas till mer sociala ändamål och ska nu officiellt invigas. Och nog skulle man väl också våga sig på en litet hurra i förskott för att planerna på försäljning av nunneplanet snart är i hamn.
– Den avgiftssänkning som vi kommer att kunna göra blir verkligen payback för medlemmarna, som ganska nyligen gått igenom ett jobbigt stambyte, säger ordförande Magnus Renberg.
Men även om Fastighetstidningen dukar upp med läckra tilltugg och bjuder på skumpa, så blir det ingen större trängsel. Förutom de tre styrelsemedlemmarna – den fjärde har fått förhinder – ansluter fyra grannar.
Inte riktigt vad vi tänkt oss, men å andra sidan en rätt talande bild av föreningslivet i en innerstadsförening år 2012. Det är inte för grannumgänget man gör sitt livs största investering. Och tid är en bristvara för alla med jobb och familj.
Även om det är ett litet sällskap så är det ett trevligt umgänge med utsikt över Söders takåsar. När vi uttömt samtalsämnena som utsikten ger upphov till – varför har man fortfarande paraboler på hus i innerstan? Borde man meddela grannhuset att det kanske vore bra att stänga takluckan nu när elaka moln hopar sig över de södra förorterna – så pratas det naturligtvis om huset.
Ingrid Johansson flyttade in 1980 när katolska kyrkan fortfarande var hyresvärd. Hon berättar om de årliga förhandlingarna man hade med biskopen om att få köpa loss sitt hus.
–Det var prat om marknadshyror och så. Vi ville ha makten att själva bestämma över vårt boende.
Under sommaren har hon byggt ut sin etagelägenhet på det vindsutrymme hon köpt loss från föreningen och passar på att bjuda in till en kvick husesyn. Räknat i kvadratmeter är det kanske inte så mycket, men de nya takfönstren ger en helt annan rymd.
Ingrid Johansson till höger visar tillbyggnaden.
Att bygga ut istället för att flytta till större var också ordföranden Magnus Renbergs ursprungsplan. Byggnadsnämnden gav bifall till hans bygglov och därmed genomfördes hans köp av 47 kvadratmeter vindsutrymme. Men så släpper han bomben.
– Jag har sålt och ska flytta.
– Så synd, tycker grannen Ingrid Dahlqvist, som liksom Magnus har sina rötter i Norrland. Men varje gång du lagar pitepalt får du komma hit, säger hon.
Magnus berättar att planen verkligen var att kunna bo kvar. Inte att göra sig en hacka på den fantastiska etagelägenhet han nu kan bygga. Men så började bygglovsprocessen dra ut på tiden.
– Och så blev jag och min sambo gravida.
Tvillingar visade det sig.
Nu går de på villavisningar i Nacka – så nån nytta blev det i alla fall av att slita med bygglovshandlingarna.
Ganska naturligt så blir ordförandefrågan det första som avhandlas när styrelsen efteråt samlas hemma hos Tobias Olsson. Didrik Holm konstaterar att detta måste vara det första konstituerande mötet sedan stämman i våras. Fast det ska inte misstolkas som att styrelsen legat på latsidan i ett halvår.
– Vi tar ju beslut hela tiden, mest på mejl. Genom att inte vara så formellt låsta kan vi ta effektiva beslut, säger Tobias.
Som sen korrekt protokollförs, ska kanske tilläggas.
Hur som helst, varken Didrik eller Tobias kandiderar till ordförandeskapet. Magnus får tillsvidare kvarstå.
Didrik drar budgeten. En miljon på kontot. Kanske egentligen inte det optimala. Borde man inte amortera på lånen istället? Men man enas om att det nog är tryggast att gardera med täckning på kontot för kommande utgifter, eftersom man inte med säkerhet vet när pengarna från försäljningen av nunneplanet ramlar in.
Didrik är ju van att fatta affärsmässiga beslut i sin yrkesroll. Hur skiljer sig beslutspremisserna mellan business och bostadsrättsförening?
– Jag tycker i och för sig att vi tar beslut på affärsmässiga grunder även här i styrelsen. Men med betydligt större krav på säkerhet.
Den främsta drivkraften i en brf-styrelse är kanske snarare än att maximera vinst och vinning att inte göra fel?
– Vi kan egentligen inte ta någon risk alls, det är en helt annan sak att förvalta medlemmarnas pengar, säger Tobias.
Ett exempel är hur föreningen valt bort möjligheten att genomföra ombyggnationen av nunneplanet i egen regi, och därmed möjligheten att kamma hem en betydligt större vinst. Detta trots att riskmarginalerna nog får sägas vara relativt små.
– Men varför skulle vi ta den personliga risken och riskera att bli hängda på årsstämman? fortsätter Didrik
Tiotalet anbud om att köpa nunneplanet har kommit in.
– Men det är inte lätt att bestämma sig eftersom det är en djungel av finansieringsmodeller, säger Tobias.
Ett erbjudande om 9 miljoner nu och 30 procent av de framtida vinsterna kan säkert verka attraktivt.
– Men även om vi med stor sannolikhet skulle kunna göra en stor vinst så kan vi inte ta den risken, säger Tobias.
Liksom riskminimering ges boendeperspektivet högre prioritet än vinst i det kommande beslutet. Den som kan erbjuda minsta möjliga buller, stök och damm ligger bra till. Tobias konstaterar att det återstår minst ännu en vända med mäklare och budgivare innan man är redo att fatta beslut. Mötet rundas av.
Ja, och så var det porten. Tobias fick till slut tid att gräva fram underlag hos stadsmuseet. Som man trodde så var originalet en betydligt mer smäcker och elegant konstruktion än den aluminiumdörr som nu misspryder entrén. Nu ska en arkitekt ta fram underlag för att kunna ta in prisförslag.
Kliver vi in genom den nya porten vid vårt nästa och sista besök? Och har Tobias enträgna mejl till Trafikverket om bullerdämpning av Citybanebygget tagit skruv? Vem blir det som får köpa nunneplanet? Och vem blir det som får axla ordförandeskapet?
